Ord kan inte beskriva hur ledsen jag är, livet är så fruktansvärt orättvist och vissa människor drabbas så fruktansvärt hårt och mer än alla andra, människor som verkligen inte förtjänar det, som aldrig gjort något ont mot någon annan människa i hela sitt liv. Jag blir så arg på allt och inget och känner mig så maktlös.
Jag tänker inte blogga här om vad det gäller direkt av respekt mot den det gäller, men personen i fråga vet att jag alltid kommer finnas där, dygnet runt i resten av mitt liv.
Jag är iallafall hemma nu efter några dagar uppe i Norr, jag vill inget annat än att åka upp igen och stanna där men plikten här nere kallar så som jobb och fosterdotter. Jag har försökt jaga dem på mitt jobb för att få ut det aktuella schemat som kommer gälla under sommaren så att jag vet om jag måste ta ledigt sen eller om jag är ledig så att jag kan åka norrut igen i Juni.
Men men, ska plocka undan för fosterdottern kommer dyka upp när som helst.
Mi corazon es tu para siempre - Vad vore jag, utan dina andetag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar