Att inte kunna säga /skriva vad man tycker och känner kan vara väldigt påfrestande för kropp och själ. Jag är i en sådan situation just nu och jag vet ärligt talat inte när jag kommer komma ur den, att inte veta hur/var/när är fruktansvärt frustrerande för mig och jag försöker att inte ens tänka tanken hur frustrerande det är för honom.
Jag kanske ska börja med att presentera mig, eller vad tycker ni? Jag är en tjej (tadaaa) som bor i det som majoriteten av Svenskarna kallar för Norrland, själv är jag inte beredd att hålla med men för att göra det enkelt så säger vi Norrland. Jag har börjat komma upp lite i ålder och snart kan jag räknas till 30+. För närvarandet har jag ett vikariat på ett gruppboende som jag har varit vikarie på sen 2008 och jag trivs som fisken i vattnet.
Mitt liv just nu är både upp och ner, mest upp men det finns vissa faktorer som gör att det inte alltid är toppen. Jag har mot slutet av sommaren avslutat ett förhållande som varade i över 11år, det var verkligen inte lätt men vad ska man göra när man känner att hjärtat inte är på rätt ställe? Man kan inte låtsas att allt är bra och vänta på att det kanske ska bli bättre, jag har gjort det alldeles för länge och jag behövde ta tag i mitt liv och leva det för MIG.
Vad jag inte hade hjärta att säga då var att en annan individ hade smygit sig innanför mina murar och planterat ett litet frö inom mig. Från början visste jag inte vad det var, jag var nog rädd för att kolla och tog bara dagen som den kom men sen insåg jag vad det var, jag hade gått och fallit hals över huvud för en annan kille. Det var inte planerat och det var verkligen inte väntat eftersom jag inte är en som lätt brukar släppa in folk och tillåta mig att bli kär, förälskad kan jag lätt bli men jag låter det inte gå vidare till kärlek från min sida.
Just nu är mitt liv ganska komplicerat. Jag och mitt ex bor tillsammans som vänner och kommer nog fortsätta med det ett tag, vi är stödfamilj tillsammans åt en tjej och vi kommer ha henne fram till sommaren. på ett sätt känns det helt ok att det är så, man ska inte stressa in i saker och det finns faktorer som påverkar allt och gör att det inte hade gått att rusa in i något utan att tänka. Samtidigt skriker det inom mig att jag inte kan gå och krama/pussa honom när jag vill, jag kan inte krypa ner i sängen och lägga mig bakom hans rygg och lukta honom i nacken, jag kan inte göra allt jag vill göra när jag vill. Istället lever jag på ögonblick av kärlek och mys, aldrig längre stunder men det lyckas ändå hålla mig flytande och något så när "sane".
Det är tur att man kan drömma för i drömmarna kan ingenting stoppa mig, jag är fri och kan säga och göra vad jag vill, jag kan hålla hans hand utan att känna behovet av att titta mig om över axeln, jag kan pussa honom mitt på ett torg om jag vill och det är INGEN som kommer säga att det är fel eller ta illa upp eller bli sårad.
Tack och lov har jag mycket stöd från vänner (majoriteten) och familj och vi får ibland några dagar av närhet och ren kärlek när vi åker och hälsar på min familj som inte bor där jag bor. Där uppe kan jag slappna av, jag kan visa hela världen vad jag känner och jag känner mig mer levande än jag gör resten av tiden. De dagarna sparar jag djupt inom mig och under ensama nätter när saknaden blir för stor så plockar jag fram dem och blir varm inom mig...
Jag är ledsen T att jag inte kan visa åt hela världen vad jag känner för dig, jag älskar dig mer än du kan tro. Du är bäst och du får mig att känna mig som världens vackraste tjej, du och jag <3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar