"Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu...."
Nu är jag uppe hos familjen och kör morgonmys med min ena systerdotter, T ligger nere och sover och jag passade på att nosa lite på honom innan jag klev upp. Alltid när jag ser honom sova så får jag "utan dina andetag" i mitt huvud, han ser så mysig ut där han ligger och så vacker att det gör lite ont i mig när jag ser på honom. Jag är så glad att jag kan kalla mig hans flickvän, även om jag inte kan göra det överallt.
Igår besökte vi min farmor, hon sa att jag såg lite lurig ut och frågade om hon hade missat något, sen tittade hon efter en ring på fingret. Hon pratade mycket om förlovning och frågade om vi inte skulle göra det.... min släkt är verkligen aktiva och rusar fram i 350km/h, om vi skulle lyssna på den så skulle jag vara gravid sen några veckor tillbaka, vi skulle även var förlovade med planerat giftemål också skulle vi ha ett hus i denna stad/by. Jag ska iof inte klaga, de tycker att vi passar bra ihop och kan se en framtid för oss två och det är alltid trevligt.
Farmor fick ett kort på oss som jag ramade in, hon frågade om det var riktigt och på allvar, mitt svar till henne var: Vad tror du? och sen konstaterade jag att jag har ALDRIG tagit med en kille till farmor om jag inte känt att det varit på riktigt. Förr i tiden brukade jag inte presentera killar till min familj, syster har fått träffa några men annars brukade jag hålla dem utanför (fråga mig inte varför) men nu när man är äldre så är det bara att tuta och köra, om min familj tycker om mig så vill det att jag ska vara lycklig och då får de helt enkelt lita på mitt omdöme. Jag är inte direkt känd för att rusa iväg i mina känslor och vara impulsiv när det kommer till sådan saker utan jag brukar tänka både 1,2,3,4,5... ggr.
Jag är så lycklig att jag har träffat en kille som är villig att besöka min familj och mina vänner utan att jag ska behöva bråka/gnälla/tjata/tjura (ni förstår nog var jag vill komma), han kommer med mig och han ser inte lidande ut och tittar inte på klockan var och varannan sekund och ger mig menande blickar. Jag tycker om känslan av att kunna sitta hos min familj och slappna av, utan att behöva tänka på att det sedan kommer komma gnäll när vi väl är ensamma, jag har inte varit så här lugn och harmonisk här uppe på en herrans massa år och det känns s-k-ö-n-t.
Ibland känns det som att han är för bra för att vara sann, det är nästan så att jag får nypa mig i armen för att se att jag verkligen är vaken och inte drömmer. Jag har svårt att tro att någon kan vara så bra och passa mig så bra, kan verkligheten verkligen vara bättre än drömmarna?! Jag som alltid varit känd för mitt humör och heta temperamet, men denna människa drar fram ett lugn i mig som jag inte visste att jag hade inom mig. Jag kan känna att jag är på gränsen till att explodera men sen på något sätt så stannar det upp mitt i allt, visst jag kan känna irritation och ilska men jag kommer inte till de riktiga utbrotten som jag annars haft och som jag behövt för att ventilera mig och kunna lugna ner mig. Jag har fruktansvärt svårt att bli arg på honom, eller inte att bli arg för det kan jag - OM jag inte ser honom, men direkt jag ser honom så rinner ilskan av mig och jag vill bara le och krama honom. Han ser alltid så oskyldig ut och de där hundögonen går inte av för hackor, hjälp mig!
När man talar om trollen, nu har han kommit upp och jag kan inte koncentrera mig på att skriva här. Därför ska jag lämna honom här uppe med sötnosen också ska jag gå och duscha och klä på mig så jag känner mig som en människa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar