Fortsättning.

Efter att jag besökt specialisten så började kroppen få en himla massa symtomer, jag började må riktigt dåligt, jag lärde mig att spy igen eftersom jag inte kunde motstå impulserna, efter min operation så hade jag inte kräkts på över 5år eftersom allt rinner undan så snabbt att jag inte hinner få upp det, men jag lärde mig som sagt att spy igen. Kroppen la ner totalt, jag orkade ingenting och sjukskrev mig en vecka och åkte hem till familjen, där sov jag mer eller mindre dygnet runt, utöver när jag spydde. Jag kom tillbaka till jobbet och stod på benen i några veckor med mycket vilja och kämparvilja!

En söndag när jag vaknade och gick på toaletten så var pappret fullt av blod, det fullkomligt rann ur mig och jag fick panik! Jag hade under alla veckor haft problem med småblödningar vilket alla förklarade som att jag förmodligen hade sköra slemhinnor men nu verkligen RANN det ur mig. Jag kastade mig på telefonen och ringde 1177, svaret jag fick var att om jag inte hade ont och blödde x-antal bindor i timmen och hade feber så skulle jag inte göra något, om det var ett missfall skulle de ändå inte kunna göra något.Feber hade jag, men eftersom jag är lågtempad så är det ju inte lika "allvarligt" när man säger att jag har 37,5 och mår BAJS, men det är klart jag gör det när min temp normalt ligger på 36. Jag ringde till min syster och grät och sedan till min mamma, de sa bara: Skit i vad de säger och åk in till akuten, sagt och gjort, jag hoppade in i bilen och åkte till akuten i Sundsvall.

Väl på akuten fick jag lämna ytterligare ett urinprov, prover var mer blod än urin och jag hade bara panik, jag var inne i ett mörker och såg inget ljus, det enda som åkte runt i mitt huvud var: "Det var för bra för att vara sant, nu har miraklet dött". Jag fick komma in på ett rum och de tog lite prover och kollade blodtrycket, det var högt 146/96, jag har normalt väldigt lågt och ligger oftast runt 95-100/62-65. Sen fick jag åka in i ytterligare ett rum där de gjorde ett VUL, min första fråga var: LEVER barnet! Till min lycka så tickade det ett stadigt hjärta på ultraljudet och läkaren klagade på att det kom mycket blod och hon fick torka titt som tätt, men hon konstaterade att allt såg bra ut med barnet. Efter lite mer undersökande hittade hon problemet, jag hade fått en polyp som låg i livmoderkanalen och käkade från det största kärlet som jag har där inne, tack och lov var den förankrad utanför livmodern och inte innanför.

Tårarna rann av bara den och jag kände en sådan lättnad samtidigt som jag var orolig över vad denna polyp innebär, läkaren ville inte säga så mycket då utan sa att hon behöver prata med sina kollegor om den och vad man kan göra så jag blev inlagd över natten.

Dagen efter fick jag träffa två specialister som gick in med VUL och kollade på polypen, de konstaterade att den var stor som en jordgubbe, att den blöder (no shit, jag hade blött i över 12v mer eller mindre) så de filmade den och fotade och skulle ta med filmer och bilder till en konferens som de skulle ha dagen efter med alla specialister, de skickade hem mig och sa att de skulle återkomma efter mötet.

Jag åkte hem och blev sjukskriven i två veckor till att börja med, dagen efter ringde de och sa att det inte fanns någon specialist som ville/vågade ge sig på att ta bort polypen, detta för att den låg 8mm från bad stuff och att jag då skulle blöda så mycket att det skulle kunna orsaka ett missfall. Domen blev att jag skulle få gå med den hela graviditeten och blöda dagligen resten av tiden, jag blev sedan inbokad på en biopsi som gjordes veckan efter. Efter biopsin sjukskrevs jag ytterligare 2v och blev då hemma sammanlagt i 4v innan jag vägrade vara ett offer och tvingade mig själv till att jobba och köra på så länge jag kan och orkar, kraschar jag så vet jag iaf att jag har försökt och att det inte går, jag har nu arbetat i 4v, jag är trött som ett as när jag inte jobbar men jag håller huvudet ovanför ytan!