Var ska man börja?

Som ni vet så hade jag och maken påbörjat en utredning hos specialisten angående barnlöshet, jag åt mina tabletter som inte gjorde någon nytta (utöver en massa bieffekter) och sen kom sommaren och morfar gick sedan bort. I Nov fick vi klartecken från specialisten och en remiss skickades först till Sundsvall och sedan till Umeå och vi fick godkänt till att göra en IVF, vi skulle få en remiss skickad till oss inom tre månader. Tiden tickade och ingen remiss kom, i Feb kontaktade jag de i Umeå och frågade angående remissen och fick till svar att det var specialisten i denna stad som skulle skicka den till mig eftersom det är han som startar upp hormonkurer o.s.v. Eftersom jag sedan jobbade så bad jag maken kontakta specialisten och fick då till svar att de hade ringt mig två gånger i DEC och att jag inte hade svarat = De antog att vi inte var intresserade av någon IVF något mer! Gissa vem som var rasande, jag har alltid min telefon med mig och om jag har missade samtal står det på telefonen och om det inte går att komma fram till den så får jag alltid ett sms om vem som har ringt, det hade de inte gjort! Vi fick en tid inbokat hos specialisten den 31/3 och jag var på ett inte allt för strålande humör, jag såg framför mig hur tiden tickade, jag hade ju kollat upp om hur behandlingen går till och vilken tiden den tar och om allt inte klaffar med besök hos honom, att man ska få mens (skulle ha avslutat min mens några dagar innan besöket den 31a)  en viss tid o.s.v. så var det tveksamt att vi ens skulle hinna få plocka ut ägg innan semestern.

Men men, tiden tickade på och mensen dök inte upp som den skulle innan besöket hos specialisten, jag sa till maken att nu kommer den inte bara för att jag är så fruktansvärt less och irriterad på att ingenting fungerar som det ska, jag sa att jag kunde satsa min månadslön på tre alternativ:

1. Mensen kommer just innan jag ska dit.
2. Mensen kommer samma dag jag är där.
3. Mensen kommer dagen efter.

Maken antog inte det vadet och med facit på hand så kan jag vara glad för det! :)

Vi gick till specialisten, jag sa att mensen inte hade kommit igång ordentligt men att jag småblödde (spottings sen några dagar tillbaka) och kvinnan sa bara: Ja, det låter ju som att mensen är på gång då. Hon pratade lite om IVF och att det kommer ske i Umeå o.s.v. Sen efter en stund bad hon mig gå och lämna ett urinprov efter att hon stuckit mig för att kolla blodvärdet. Jag gick iväg och lyckades få ur mig några droppar, det enda hon sa när hon såg muggen var: "Ja, här syns det ju att mensen är på gång, det är blod i urinet." och sen gick hon iväg och vi fick vänta.

Jag gick och satt mig i väntrummet med maken och efter några minuter kommer kvinnan och säger, det är positivt! Min värld rasade samman och jag började tokgrina och kläckte ur mig: Vad betyder det? "Du är gravid", självklart vet jag vad det betyder men hjärnan måste ha rasat samman totalt där och då. Resten av besöket gick lite som i en dimma, jag smågrät hela tiden och kunde inte sluta, vi träffade specialisten som såg lika paff ut som vi kände oss så istället för att prata om när vi skulle påbörja hormoner så gjorde vi ett ultraljud där han konstaterade att jag var i v6 och vi fick se Pyret för första gången eller "bönan" som jag kallade det som fanns där inne då.

Första ordentliga bilden vi fick på Pyret i v12.